Semester och sorg

Nyss hemkommen från vår vecka i Side. Veckan har varit helt underbar med fantastiskt väder, bra hotell med All inclusive (vilken lyx, det var första gången) och hela familjen på plats. Vi har shoppat på kvällarna, eller vi och vi, inte jag faktiskt för ovanlighetens skulle:) Jag hittade verkligen ingenting förutom ett armband med berlocker av märket Thomas Sabo. Sonen var en riktig hejare på att pruta, han fick för det mesta igenom sina krav men det kunde ta upp emot en timme ibland:)
Har inte hunnit lagt över några foton ännu och faktiskt blev det inte så mycket kort heller. Har verkligen slappat, badat och njutit.

Tillbaka hemma i verklgiheten så bestämde vi oss för att sälja vår älskade lilla Mani. Jag vill verkligen inte men dottern är allergisk (därför har vi honom hemma hos oss nu) och vi orkar bara inte med tre hundar, då hanarna inte kan bestämma sig för vem som är störst och bäst:) Har lagt ut en annons på Blocket och det viktigaste av allt är att han hamnar i en familj med massor av tid och kärlek, ingenting annat spelar egentligen någon roll. Usch vill bara gråta och vi har ju tidigare sålt valpar och vet hur jobbigt det är. Vi hade fem valpar och jag var med då första valpen hämtades. Jag störtgrinade och åkte hemifrån när övriga valpar skulle till sina hem. Vi kände dock alla familjer och visste att de skulle få det bra men jag kan bara inte med avsked.

Så vet ni någon som vill ta hand om en ursöt, go och busig liten kille på 9 månader så skicka gärna ett mail anette.smideborg@hotmail.com

Kram

Redigerade bilder från balen

Lovar att det här är dom sista bilderna från balen:) Så himla roligt att ändra färg och textur på foton. Tiden försvinner väldigt fort men vad gör det när man har kul.

Jag har använt PhotoScape som är ett mycket lätt redigeringsprogram som är gratis och bara att ladda ner från nätet.

 

 

 Idag har jag fått veta en hemlis som gör att det är en extra rolig dag idag. Mer om det någon annan gång.

 

Kram

Studentbal på Engeltofta

Då var den stora dagen här, studentbalen. Dagen min dotter har väntat på sedan tre år tillbaka då utbildningen till Entreprenör började. Äntligen kan hon se slutet på dessa tre år av plugg. Det har inte varit lätt men hon har kämpat på otroligt bra och har fina betyg, vilket såklart gör mamma stolt:)

Amanda och Jonas var så vackra.

Har snabbt redigerat bilderna men kommer att göra om några bilder till svartvita, lägger ut dem sedan.

 

 

 

 

Foto: Anette

 

Önskar att dom får en fin kväll som de kan minnas många år framåt.

 

Kram

Bal, student och födelsedagar

Ja, det är mycket nu. Inom loppet av en månad ska min dotter på bal (närmare bestämt imorgon kväll), ta studenten och även fylla 20 år. Lite läskigt att tiden går så fort. Vart tog min lilla tjej vägen?

 

 Mitt lilla knyte, nyfödd den 24 juni -93

 

Min stora tjej, här 17 år.

 

Jag har ikväll suttit och sökt efter inspiration till studentdukningen. Jag älskar att planera och pyssla, nästan det roligaste av allt. Det finns ju massor av ideér att ta del av på nätet så det är inte lätt. Ballonger, servetter, inbjudningskort m.m. så jag har att göra. Däremellan åker vi också till Turkiet en vecka (bara en vecka kvar nu).

Eftersom jag och mannen har planerat så otroligt bra så fyller alla våra barn år i juni !?! Först ut är Robin, men tyvärr kan vi endast gå till graven och fira honom, dock finns han med oss i tanken hela dagen. Samma dag fyller barnens farmor år, den 6 juni, så det ska såklart också firas. Två dagar senare är det den andra sonens tur och då är det 25 år som gäller. Måste hitta någon fin present till honom också, måste klura på det lite. Därefter är det bara en vecka kvar så är det som sagt studenten och efter ytterligare tio dagar är det 20 års firande av dottern.

 

Nu vet ni alltså vad jag sysslar med om dagarna, planering.

Imorgon är det jag som agerar amatörfotograf vid Engeltofta. Såklart måste jag fota dottern och hennes kille i urtjusiga balkläder. Hoppas hoppas bara att regnet håller sig borta. Lovar att lägga ut foton från denna underbara tillställning.

 

Kram

 

Att ha ett barn med cancer, 1:a tiden efter beskedet

Detta är alltså fortsättningen på min tidigare berättelse, beskedet.

 

Jag kommer in i salen där min egen lilla älskade son ligger i sjuksängen. Jag känner hur tårarna bränner i ögonen men vill ändå inte visa honom det. Vill vara stark och ett stöd för honom. Igår var han en frisk kille, i alla fall vad vi trodde, och nu dödssjuk. Jag ger Robin en lång kram och kan inte finna ord vad jag ska säga. Robin tittar på mig och säger - Det syns att du har varit ledsen mamma. Självklart är jag ledsen säger jag, men det här ska vi fixa. Ja, vad ska man säga. För mig har alltid ordet cancer inneburit döden. Nu måste jag ändå försöka tänka om, men det var jättesvårt. Göran berättar en massa om vad proverna visar och vilka mediciner Robin får nu. Slangar och kanyler i hans lilla kropp och en apparat som tickar vid sidan om. Helt otroligt overkligt. Jättejobbigt att se och uppleva. Hur kunde vi hamna här? Vad har vi gjort för fel? Har vi gett fel mat? Ja, tusen frågor och tankar finns i huvudet. Läkaren kommer efter ett tag in i rummet och informerar om vad som kommer att hända den närmsta tiden. Man har skickat prover till Danmark för att kolla om det är leukemi, vilket läkarna redan nu tror med stor säkerhet att det är. Man ska också kolla vilken typ av leukemi det är. Det finns olika grader av leukemi och det vi nu får hoppas är att det är den lindrigaste sorten. Läkaren säger att dessa första dagar, innan man får svaren, är den jobbigaste tiden. Jag kan inte förstå att det sedan kommer att bli mindre jobbigt, om vi får det konstaterat att det är cancer.

 

Robin då han varit sjuk i ca 1,5 år. Vi fick resa till London då värderna var stabila.

 

Göran stannar kvar på sjukhuset och jag åker hem med våra andra två barn. Robin var 9 år då han blev sjuk och våra andra barn var 11  och 6 år.

Jag kommer inte ihåg så mycket av den första tiden då Robin ligger på sjukhuset. Jag och Göran turas om att vara med Robin på sjukhuset och våra andra två barn följer ofta med. Tyvärr får inte hela familjen plats att sova på sjukhuset med Robin så därför blir det många resor fram och tillbaka till Uppsala.

Vi har många vänner som stöttade oss och även familj. Jag och Göran har alltid varit mycket öppna och berättar ofta och mycket om det som händer. Vet inte om människor i vår närhet blev trött på oss men för oss var det terapi att få berätta, gråta och visa öppet hur vi mådde.

 

Efter några dagar kom beskedet och vi satt alla inne i sjukhussalen då läkaren berättade resultatet av proverna. Vi hade en enorm tur att det var den lindrigaste sorten och denna kallas ALL, akut lymfatisk leukemi. Behandlingen skulle vara i 2.5 år. Efter det skulle det bli många kontroller. Det första året skulle bli det tuffaste. Robin skulle tappa håret, få mycket kortison och gå upp i vikt m.m. Jag frågade läkaren om han kunde garantera att Robin skulle bli frisk efter denna behandling och såklart kunde han inte det. Läkaren sa att behandling av denna typ av cancer gav goda resultat och han själv trodde att det skulle gå bra. Han förklarade för Robin att det skulle vara som en mycket lång förkylning men att han hoppades att det skulle gå bra.  

Behandlingarna startade ordentligt och man satte in cytostatika, cellgifter. Vi väntade och väntade på att Robin skulle börja må dåligt för det gör man ju av dessa starka mediciner. Inget hände. Robin var pigg och lika envis som vanligt:) Han tyckte det var dödstråkigt att ligga på en sal och eftersom han älskade att vara ute och fiska så var det bara att göra som han ville. Göran inhandlade fiskespö, tog Robin i en rullstol med droppställningen bredvid och knallade ner till Fyrisån i Uppsala. En ganska rolig syn, tyvärr har vi inget foto från detta. Det kändes skönt att Robin hade sin vilja kvar och gjorde saker han tyckte var roliga, i den mån det gick.

Självklart var det mycket information och en massa oro denna första tid. Vi läste och sökte om sjukdomen på nätet och hittade den ena värre skriften efter den andra. Läkarna gav oss rådet att inte läsa för mycket stämmer inte. Det som var så oerhört bra med Uppsala och sjukhuset var att läkarna alltid berättade saker tillsammans med oss och Robin. Vi fick aldrig veta något före Robin, alltid samtidigt.

 

Efter två veckor var det dags att åka hem för första gången. Permission under en helg och sedan tillbaka till sjukhuset. Fredag var jättemysig, också Robins favoritdag. han älskade att ha fredagsmys och det hade vi. Eftersom Robin immunförsvar blev mycket försämrat fick vi inte träffa för många och absolut inte någon som kände sig dålig. Att gå i affärer var det inte tal om så visst blev man låst, men det var bara att gilla läget. Lördagen kom och helt plötsligt började Robin blöda näsblod. Det gick inte att få stopp på det och det forsade blod ur näsan på honom. Han blev själv rädd och vi kontaktade sjukhuset. Fanns inget annat att göra än att åka tillbaka till sjukhuset. Värderna var så låga att han måste in och få blodtransfusion.

 

Fortsättning följer

 

 

 



Att vara familjehem, del 1

Jag tänker i stora drag berätta lite om hur det är att vara familjehem. Det jag nu kommer att beskriva är hur jag upplever det, vilka krav som ställs, svårigheter som kan uppkomma och självklart hur fantastiskt det är att kunna hjälpa till. Kanske är det någon annan som läser detta som också är familjehem som inte alls håller med, men som sagt det är mina tankar och erfarenheter jag har som jag kommer att berätta om.

 

I vår familj började vi med att vara kontaktfamilj. Det är stor skillnad att vara kontaktfamilj och familjehem. När man är kontaktfamilj tar man hand om barn utefter föräldrarnas behov. Dom kan behöva avlastning och stöd. Det kan vara tex några helger i månaden eller endast en helg i månaden. Barnen är fortfarande skrivna hemma hos sina föräldrar/vårdnadshavare. Då man är familjehem tar man oftast hand om barn på heltid. Barnet/barnen skrivs hos oss och man uppbär då allt ansvar över barnen vad gäller skola, uppfostran, fritidsaktiviteter m.m. Det är alltså som att det är ens egna barn.

Vi har dock en liten speciallösning som är ganska ovanlig och det är att vi tar hand om två barn, ett syskonpar, varannan vecka. I och med det är barnen inte heller skrivna hos oss utan hos vårdnadshavaren. Placeringen av barn kan vara antingen ett tvång, då socialtjänsten går in och flyttar på barnen till ett familjehem pga olika omständigheter. Det kan finnas stora brister inom omsorgsförmågan, ett aktivt missbruk eller en sjukdom hos föräldrarna. Det kan även vara barnets eller ungdomens egna problematik som gör att barnet behöver placeras.
 Det kan även vara en frivillig placering. Det innebär att barnen inte far illa om de skulle fortsätta bo hemma men behovet är ändå stort att de får komma bort från hemmet och bo i familjehem.

Skillnaden med barn och ungdomar som placeras i familjehem är att de har större behov än egna barn och ungdomar. Det är tufft och tålamodsprövande att vara familjehem, men det ger också otroligt mycket glädje.

 

Hur länge är man familjehem?

Det vet man aldrig från början då man tar emot barnen. Det kan vara allt från några månader, några år till hela barnets uppväxt.

 

Vem kan bli familjehem?

Det kan i stort sett alla bli. Du kan vara ensamstående, gift, bo i villa, lägenhet eller på landet.

Det finns ingen åldersgräns utan det viktiga är att det finns en trygg och stabil tillvaro, utrymme, gott om tid och tålamod och att man kan tänka sig att samarbeta med barnets familj och socialtjänsten. Socialtjänsten genomför en utredning om man är lämplig för att ta emot barn. De gör djupintervjuer av båda tillsammans (i vårt fall eftersom vi är två), enskilda intervjuer, intervjuer med två personer som känner oss (i vårt fall en vän och en kollega på arbetet) och hur vi är. Även intervjuer av våra barn som beskriver hur deras uppväxt har varit. Socialtjänsten gör självklart besök i hemmet för att se att det finns plats och får en uppfattning av vilka vi är.

Jag tycker det är jättebra att det görs noggranna undersökningar så barn hamnar i rätt hem. Det är ju liksom det som är förutsättningen för att barnen ska växa upp och bli trygga.

 

För att ni inte ska bli allt för uttråkad fortsätter jag med del 2 en annan dag. Jag ska då ta upp vilken ersättning man får som familjehem och hur livet med barnen vi har kan se ut en vanlig dag.

 

Kram på er alla

 

Köket

Det är inte så ofta jag visar foton från vårt hem. Anledningen är den att det händer inte så mycket.

Vi har bott i vårt hus i tre år nu och äntligen har det kommit upp lite tavelhyllor och en klocka på väggen. Tavelhyllorna har jag dock inte fotat så det får ni se en annan gång. Jag vet inte om det har med åldern att göra men jag skyndar sakta nuförtiden:) Hade detta varit i våra andra hus vi bott i hade jag ändrat om flera gånger redan.

Det vi under dessa tre år har hunnit förändra är bla tapeten ni kan se på dessa bilder. Vi målade alla väggar i hela huset vita när vi byggde huset. Allt eftersom har jag tyckt att det är stelt och poersonligt. Jag tycker det är svårt att få till den mysiga känslan och jag tror det beror på vårt golv som är i svart klinkers. Det ger ett väldigt hårt intryck. Visst kan vi ha mattor som förändrar och mjukar upp men just nu har vi fått tagit bort dem pga hundarna.

 

Vi tapetserade med en tapet i grått och vitt. Inspirationen fick jag från den här bloggerskan, min favorit:) Vi är mycket nöjda med resultatet, lite lagom mjukt intryck och man kan förändra med inredningsdetaljer i färg.

 

Eftersom det nu börjar närma sig sommar så kommer projekten inomhus att vila och vi ska ta tag i att färdigställa allt med huset, lillstugan och vårt förråd. Dessutom ska vi bygga ut altanen och sätta in ett spa i altangolvet. Det tar liksom aldrig slut men det är väl det som är meningen med att bo i villa?

 

Nu ska jag kika på Lets dance som är nu ikväll istället för på fredag.

 

Kram