Att ha ett barn med cancer, beskedet

 

Nu ska jag påbörja berättelsen om när vår son Robin fick leukemi. Jag tänker börja från början och berätta om då vi fick beskedet att vår älskade lilla son, som då var 9 år, fick den tuffa sjukdomen. Det har nu gått 10 år sedan Robin dog och 13 år sedan vi fick beskedet så säkerligen har jag både glömt och förträngt mycket av det som skedde.

 

Robin älskade att fiska och gjorde det så fort han fick tillfälle.

 

Självklart med en fiskehåv i vattnet.

 

Beskedet

Vägen till den dag då vi fick beskedet att Robin hade leukemi var inte spikrak. Den sista april firar vi valborgsmässoafton. Som vanligt går vi ner till en grusgrop där det är stort firande. Dagen efter, den 1 maj, går barnen till grusgropen för att leta efter smällare. Vår största son kommer hem och säger att Robin ligger i grusgropen och har ont i benen och inte kan gå hem. Precis när jag ska gå för att hämta honom kommer han hem. Robin hade den senaste tiden varit mycket trött och ofta hade han huvudvärk. Även ont i benen hade han och fick allt oftare alvedon. Vi trodde till en början att detta var växtvärk. Vi blev mycket oroliga denna 1 maj för Robin var inte den som klagade i första taget. Vi åker in akut till Gävle sjukhus. Jag berättar för läkaren att Robin senaste tiden har varit trött, haft huvudvärk och ont i benen. Läkaren tittar på Robin och ser att han har mycket blåmärken på benen. Han frågar om Robin har ramlat mycket. Inte mer än vanligt, svarar jag. Läkaren tyckte att jag var lite väl orolig men jag stod på mig och sa att Robin inte varit sig lik den senaste tiden. Läkaren skriver då en remiss till röntgen och på pappret skriver han "för att lugna oroliga mamma". Såklart syntes ingenting på röntgen och vi fick åka hem.

I slutet av maj ringde skolsköterskan mig och sa att jag måste komma till skolan och hämta Robin för han hade krockat ihop med en kille i springande fart och fått en jättestor blåtira. Detta var i slutet av maj -99. Jag åkte till skolan och möter min lilla kille med en STOR svullnad över ena ögat och det var blått. Sköterskan lugnade mig och sa att det måste ha tagit mycket illa men att det inte var någon skada på ögat. Jag var ändå osäker, som mamma känner man när det inte stämmer, så jag tog med Robin till en läkare som fick titta på ögat. Även läkaren lugnade mig och sa att Robin behövde vila och om ögonvitan skulle bli röd skulle vi kontakta vårdcentralen igen. Dagen efter var hela ögonvitan blodröd. Vi åkte till vårdcentralen men blev skickad till Gävle sjukhus och ögonmottagningen. En läkare tittade på ögat mycket noggrant och Robin var, för ovanlighetens skulle lugn.Robin var annars en kille med mycket spring i benen och hade svårt att sitta stilla. Han gjorde som läkaren sa och läkaren berömde Robin. Du måste ha bestämda föräldrar, sa läkaren, för barn brukar inte sitta så här stilla. Robin sa inget och jag kommenterade inte heller. Läkaren skulle bara veta, tänkte jag, att Robin annars var med vild än tam. Robin sträckte på sig och då såg läkaren att Robin hade blåmärken även på båda överarmarna. Läkaren tittade på mig och den blicken jag mötte då kommer jag aldrig att glömma. Läkaren trodde att jag, eller hans far, hade tagit tag i Robin hårt och därför fått blåmärkena. Jag och Robins far är emot allt vad våld heter och har aldrig gjort våra barn illa. Jag kände ändå att läkarens kommentarer var av helt annan uppfattning.

Jag och Robin lämnade sjukhuset och åkte hem. Ingen fara med ögat men läkaren sa att smällen måste ha tagit illa.

Det går ytterligare några dagar och Robin åker med några kompisar till Furuviksparken. Jag hämtar Robin och då är han helt slut. Ont i huvudet och mycket trött. Han berättar att han hade spillt ut all sin dryck han hade med sig och jag tror därmed att han har vätskebrist, därav tröttheten och huvudvärken. Hans ben är nu fulla av blåmärken och jag frågar vad han har gjort. Han säger att han har åkt radiobilarna och stött i med benen. Vi kommer hem och Robin somnar på soffan redan kl. 18. Detta var en fredag och på lördagen väcker jag Robin som då har sovit i 15 timmar. Jag ser då att Robin under natten har fått ett jättestort rött blåmärke på baksidan av låret.

Jag ska denna dag på möhippa så Robins far åker in med Robin till sjukhuset under dagen. Jag hade inte en tanke på att det kunde vara så illa med Robin, då hade jag självklart inte åkt iväg denna dag. Vi, jag och Göran (Robins pappa), håller kontakten hela dagen och uppdaterar varandra. På eftermiddagen hör jag att något inte står rätt till. Göran vill inte att jag ska avbryta möhippan för min vän, så han säger lite kryptiskt att dom ska åka till Uppsala för att kolla vidare vad som är felet.

Göran hade redan då fått beskedet inne på Gävle sjukhus, efter att blodprover hade tagits, att Robin kanske led av leukemi. Detta ville inte Göran berätta för mig. Jag fattade ändå att något var fel så jag åker hem tidigt. När jag kommer hem ligger en lapp på köksbordet med ett telenr. Jag ringer det och en sköterska svarar. Jag frågar då efter min man Göran. Sköterskan snäser av mig och säger att det är sent och att dom sover. Jag får återkomma dagen efter.

Jag grät och den oro jag kände var inte en vanlig oro. Jag mådde fruktansvärt illa. Min man ringer på morgonen och det han säger då förändrade vårt liv. Han säger - Dom tror att Robin har fått leukemi. Jag kommer ihåg att jag skriker i telefonen och allt blir bara mörkt. Göran förklarar att Robins blodvärden är så låga att läkarna inte förstår hur han överhuvudtaget har kunnat stå på benen. Flera prover skall skickas till Danmark för att säkerställa att det är leukemi och även vilken grad av leukemi det är. Dom har dock redan satt in behandling som om det är cancer. Han får kortison som i sig gör att cancern försvinner.

Jag, Amanda och Christoffer, våra två andra barn, åker med mormor och morfar till Uppsala på förmiddagen. När vi kommer upp till avdelningen möts vi av en skylt där det står Blod och tumörsjukdomar. Jag kommer ihåg att jag tänker - Det kan inte vara sant, vad gör jag här? Det jag inte visst då var att detta skulle bli vårt andra hem för ett år framåt.

 

 

 

 Robin i Sälen. Detta var i april -99. Just vid denna tidpunkt är det som en cell i Robins kropp börjar att dela sig och därmed utvecklar cancer.

 

Fortsättning följer.