måndag 29 april 2013

Att ha ett barn med cancer, beskedet

 
Nu ska jag påbörja berättelsen om när vår son Robin fick leukemi. Jag tänker börja från början och berätta om då vi fick beskedet att vår älskade lilla son, som då var 9 år, fick den tuffa sjukdomen. Det har nu gått 10 år sedan Robin dog och 13 år sedan vi fick beskedet så säkerligen har jag både glömt och förträngt mycket av det som skedde.
 
Robin älskade att fiska och gjorde det så fort han fick tillfälle.
 
Självklart med en fiskehåv i vattnet.
 
Beskedet
Vägen till den dag då vi fick beskedet att Robin hade leukemi var inte spikrak. Den sista april firar vi valborgsmässoafton. Som vanligt går vi ner till en grusgrop där det är stort firande. Dagen efter, den 1 maj, går barnen till grusgropen för att leta efter smällare. Vår största son kommer hem och säger att Robin ligger i grusgropen och har ont i benen och inte kan gå hem. Precis när jag ska gå för att hämta honom kommer han hem. Robin hade den senaste tiden varit mycket trött och ofta hade han huvudvärk. Även ont i benen hade han och fick allt oftare alvedon. Vi trodde till en början att detta var växtvärk. Vi blev mycket oroliga denna 1 maj för Robin var inte den som klagade i första taget. Vi åker in akut till Gävle sjukhus. Jag berättar för läkaren att Robin senaste tiden har varit trött, haft huvudvärk och ont i benen. Läkaren tittar på Robin och ser att han har mycket blåmärken på benen. Han frågar om Robin har ramlat mycket. Inte mer än vanligt, svarar jag. Läkaren tyckte att jag var lite väl orolig men jag stod på mig och sa att Robin inte varit sig lik den senaste tiden. Läkaren skriver då en remiss till röntgen och på pappret skriver han "för att lugna oroliga mamma". Såklart syntes ingenting på röntgen och vi fick åka hem.
I slutet av maj ringde skolsköterskan mig och sa att jag måste komma till skolan och hämta Robin för han hade krockat ihop med en kille i springande fart och fått en jättestor blåtira. Detta var i slutet av maj -99. Jag åkte till skolan och möter min lilla kille med en STOR svullnad över ena ögat och det var blått. Sköterskan lugnade mig och sa att det måste ha tagit mycket illa men att det inte var någon skada på ögat. Jag var ändå osäker, som mamma känner man när det inte stämmer, så jag tog med Robin till en läkare som fick titta på ögat. Även läkaren lugnade mig och sa att Robin behövde vila och om ögonvitan skulle bli röd skulle vi kontakta vårdcentralen igen. Dagen efter var hela ögonvitan blodröd. Vi åkte till vårdcentralen men blev skickad till Gävle sjukhus och ögonmottagningen. En läkare tittade på ögat mycket noggrant och Robin var, för ovanlighetens skulle lugn.Robin var annars en kille med mycket spring i benen och hade svårt att sitta stilla. Han gjorde som läkaren sa och läkaren berömde Robin. Du måste ha bestämda föräldrar, sa läkaren, för barn brukar inte sitta så här stilla. Robin sa inget och jag kommenterade inte heller. Läkaren skulle bara veta, tänkte jag, att Robin annars var med vild än tam. Robin sträckte på sig och då såg läkaren att Robin hade blåmärken även på båda överarmarna. Läkaren tittade på mig och den blicken jag mötte då kommer jag aldrig att glömma. Läkaren trodde att jag, eller hans far, hade tagit tag i Robin hårt och därför fått blåmärkena. Jag och Robins far är emot allt vad våld heter och har aldrig gjort våra barn illa. Jag kände ändå att läkarens kommentarer var av helt annan uppfattning.
Jag och Robin lämnade sjukhuset och åkte hem. Ingen fara med ögat men läkaren sa att smällen måste ha tagit illa.
Det går ytterligare några dagar och Robin åker med några kompisar till Furuviksparken. Jag hämtar Robin och då är han helt slut. Ont i huvudet och mycket trött. Han berättar att han hade spillt ut all sin dryck han hade med sig och jag tror därmed att han har vätskebrist, därav tröttheten och huvudvärken. Hans ben är nu fulla av blåmärken och jag frågar vad han har gjort. Han säger att han har åkt radiobilarna och stött i med benen. Vi kommer hem och Robin somnar på soffan redan kl. 18. Detta var en fredag och på lördagen väcker jag Robin som då har sovit i 15 timmar. Jag ser då att Robin under natten har fått ett jättestort rött blåmärke på baksidan av låret.
Jag ska denna dag på möhippa så Robins far åker in med Robin till sjukhuset under dagen. Jag hade inte en tanke på att det kunde vara så illa med Robin, då hade jag självklart inte åkt iväg denna dag. Vi, jag och Göran (Robins pappa), håller kontakten hela dagen och uppdaterar varandra. På eftermiddagen hör jag att något inte står rätt till. Göran vill inte att jag ska avbryta möhippan för min vän, så han säger lite kryptiskt att dom ska åka till Uppsala för att kolla vidare vad som är felet.
Göran hade redan då fått beskedet inne på Gävle sjukhus, efter att blodprover hade tagits, att Robin kanske led av leukemi. Detta ville inte Göran berätta för mig. Jag fattade ändå att något var fel så jag åker hem tidigt. När jag kommer hem ligger en lapp på köksbordet med ett telenr. Jag ringer det och en sköterska svarar. Jag frågar då efter min man Göran. Sköterskan snäser av mig och säger att det är sent och att dom sover. Jag får återkomma dagen efter.
Jag grät och den oro jag kände var inte en vanlig oro. Jag mådde fruktansvärt illa. Min man ringer på morgonen och det han säger då förändrade vårt liv. Han säger - Dom tror att Robin har fått leukemi. Jag kommer ihåg att jag skriker i telefonen och allt blir bara mörkt. Göran förklarar att Robins blodvärden är så låga att läkarna inte förstår hur han överhuvudtaget har kunnat stå på benen. Flera prover skall skickas till Danmark för att säkerställa att det är leukemi och även vilken grad av leukemi det är. Dom har dock redan satt in behandling som om det är cancer. Han får kortison som i sig gör att cancern försvinner.
Jag, Amanda och Christoffer, våra två andra barn, åker med mormor och morfar till Uppsala på förmiddagen. När vi kommer upp till avdelningen möts vi av en skylt där det står Blod och tumörsjukdomar. Jag kommer ihåg att jag tänker - Det kan inte vara sant, vad gör jag här? Det jag inte visst då var att detta skulle bli vårt andra hem för ett år framåt.
 
 
 
 Robin i Sälen. Detta var i april -99. Just vid denna tidpunkt är det som en cell i Robins kropp börjar att dela sig och därmed utvecklar cancer.
 
Fortsättning följer.
 


söndag 28 april 2013

Tjäder på besök

Under våren har vi haft en tjäder på besök. Senaste veckan har den dykt upp varje dag och flera gånger om dagen. Första gången han kom till oss tyckte vi det var lite spännande men inte nu längre. Den är inte ett dugg rädd och det skrämmer mig en aning. Idag när jag gick ut med hundarna på promenad kom den ut från skogen och gick efter oss. Jag stannade till och tittade på den och då var det inte så spännande längre. Den fällde ut sina fjädrar och var allt annat än glad. Jag blev livrädd och gick snabbt hemåt. Efter en timme var den ute på vår gård igen. Vi brukar ha hundarna lös på gården men inte nu längre. Imorgon ska mannen ringa kommunen och se om de kan flytta på tjädern.
 
 
 
 
 
  Tjädern har tydligen hittat sin favoritplats och det är på vår altan. Trots att hundarna skäller och vi knackar på rutan sitter den lugnt kvar och kikar på oss. Grannarna säger att den brukar sitta på altanen även då vi är borta och det är inte så populärt hos hundarna heller. Dom skäller och blir alldeles tokiga.

Jag ska nu ta tag i mina planer på att skriva om hur det är att vara familjehem men också skriva några inlägg om hur det har varit att ha ett cancersjukt barn. Själv har jag varit sjuk så otroligt mycket sen i julas och senast i fredags fick jag penicillin mot halsfluss, igen. Nu banne mig ska jag hålla mig frisk ett tag.

Nu, dags att betala räkningar.
Kram




söndag 21 april 2013

Myshelg med barnbarn

Äntligen har jag blivit frisk, har haft influensan. Kan i alla fall konstatera att jag aldrig har haft det tidigare och vill INTE ha det igen.
Nu är jag på gång igen och har tränat idag för första gången på två veckor:) Trodde aldrig att jag skulle längta efter att träna men så är det och det känns riktigt bra.
För första gången har vi nu också haft barnbarnet sovandes här från lördag till söndag. Det har gått riktigt bra och precis som på fotot nedan så strålar han som en sol, precis hela tiden. Man kan inte annat än att bli alldeles varm i farmorhjärtat:)
 
Foto: Josefin Berglund
 
Här har även brorsan Hjalmar kommit för att hämta lillebror Edvin. Hjalmar fick sova hos sin mormor och morfar och han fick åka för att träffa Jean Banan. Så helgen har varit toppen för alla.
 
Nu väntar en ny vecka och denna vecka har vi "barnen". Att vara familjehem går bra och är givande men också mycket jobbigt emellanåt. Vi har liksom kommit tillbaka till tonårstiden och ska nu hålla koll på tider, att man sköter skolan, fotbollsträningar och matcher och så att inget händer på fritiden. Visst känns det att vi har haft det otroligt lugnt ett par år nu när våra egna barn har vuxit upp. Ja, dottern är snart 20 år men har ju bott hemifrån några år redan och klarar sig jättebra. Sonen blir 25 och han är t o m pappa så där känns det som det var många år sedan vi behövde oroa oss. Eller, oroa sig gör man nog oavsett hur gammal barnen är, men inte oroa sig på tonårsviset.
 
En sak till innan jag slutar skriva, jag kommer att skriva om hur det är att vara familjehem framöver men jag kommer också att skriva om hur det är att leva med ett barn som får cancer och sedan också går bort i sjukdomen och hur man lever vidare. Jag känner själv att detta är något jag fortfarande söker efter på internet och läser allt jag kommer över. Kanske kan det hjälpa någon annan som är eller har varit i samma situation.
 
Nu, natti natti.



söndag 14 april 2013

Semester i Side

Som jag längtar till den 25 maj, då åker hela familjen med barnbarn till Turkiet och Side. Ska bli så himla skönt att bara njuta av god mat, bad, shopping och härligt sällskap.
 




Innan vi åker på denna resa har vi redan planer på nästa:) Förhoppningsvis åker vi till Spanien med vänner i höst och kikar på olika områden för ett eventuellt köp av lägenhet, så spännande och roligt. Det är ju bäst att passa på nu när priserna nästan är nere i botten i Spanien, eller vad säger ni?

Nu ska jag sätta mig en stund på altanen i vårsolen, den värmer riktigt ordentligt så det gäller att smörja in sig med hög solskyddsfaktor.

Kram


torsdag 11 april 2013

Trädgårdsplanering spa

Igår blev det klart att vi kommer att köpa ett utespa till sommaren. När vi var på mässa för något år sedan så pratade vi med en försäljare och diskuterade vilket man har mest användning av, utespa eller pool. Han tyckte absolut utespa, det kan man bada i både på sommaren och vintern. På sommaren låter man bara temperaturen vara lite kallare än på vintern. En pool, och speciellt här i kalla Sverige, är det en mycket begränsad tid man kan utnyttja. Det håller vi också med om eftersom vi har haft pool i två av våra tidigare hus vi har bott i. Vi tyckte det lät bra, inte bara för att han nu ville sälja ett spa, utan även för att han berättade att hans barnbarn badade jättemycket i spat på sommaren.  
 
Kikar som vanligt efter inspiration på nätet men jag hittar inget som jag faller för så där direkt.
 



 
Planering och ritning av trädgården är alltså på gång, passar ju bra nu när jag har fått influensan(: Mannen har varit dålig i en vecka och fick beskedet av läkaren idag att det är flunsan, så tack min man, du har smittat mig.
Det vi båda är överens om, är att det ska vara insynsskyddat från sidorna, där vi har grannarna, men öppet ner mot vattnet. Inte allt för mycket golv runt själva spat utan även lite växter och högt gräs tror vi skulle passa fint. Lite japansktinspirerat eftersom vår trädgård är liten, är både jag och min man överens om. Tur att man är överens om en sån här stor planering, blir ju onekligen lite lättare då:)

Jag har funderingar på om jag ska göra ett par inlägg om hur det är att vara familjehem och vad det innebär, är ni intresserad av detta?

                                                                         Kram så länge

tisdag 2 april 2013

Shamballa armband

Jag har snöat in på dessa snygga Shamballa armband. Kikade som vanligt på nätet och hittade massor av inspiration.


 
 Tidigare har jag ju gjort smycken men då enbart namnsmycken. Jag lade ner mitt företag för att det blev för mycket att jobba heltid som lärare och samtidigt göra smycken på kvällar och helger. Feg som jag är så vågade jag inte satsa fullt ut, trots att det gick jättebra.
Nu kliar det i fingrarna att prova att göra liknande armband. Imorgon ska jag åka till Valbo och ska då passa på att smita in på Panduro och se om de har vad jag behöver:) Har kikat på youtube och där finns massor av beskrivningar hur man ska göra och det verkar inte ett dugg svårt.
I slutet av veckan får jag min dator och då kan jag lägga ut lite bilder på resultatet av mina egna armband, om jag nu lyckas vill säga.
 
Kram