Semester och sorg

Nyss hemkommen från vår vecka i Side. Veckan har varit helt underbar med fantastiskt väder, bra hotell med All inclusive (vilken lyx, det var första gången) och hela familjen på plats. Vi har shoppat på kvällarna, eller vi och vi, inte jag faktiskt för ovanlighetens skulle:) Jag hittade verkligen ingenting förutom ett armband med berlocker av märket Thomas Sabo. Sonen var en riktig hejare på att pruta, han fick för det mesta igenom sina krav men det kunde ta upp emot en timme ibland:)
Har inte hunnit lagt över några foton ännu och faktiskt blev det inte så mycket kort heller. Har verkligen slappat, badat och njutit.

Tillbaka hemma i verklgiheten så bestämde vi oss för att sälja vår älskade lilla Mani. Jag vill verkligen inte men dottern är allergisk (därför har vi honom hemma hos oss nu) och vi orkar bara inte med tre hundar, då hanarna inte kan bestämma sig för vem som är störst och bäst:) Har lagt ut en annons på Blocket och det viktigaste av allt är att han hamnar i en familj med massor av tid och kärlek, ingenting annat spelar egentligen någon roll. Usch vill bara gråta och vi har ju tidigare sålt valpar och vet hur jobbigt det är. Vi hade fem valpar och jag var med då första valpen hämtades. Jag störtgrinade och åkte hemifrån när övriga valpar skulle till sina hem. Vi kände dock alla familjer och visste att de skulle få det bra men jag kan bara inte med avsked.

Så vet ni någon som vill ta hand om en ursöt, go och busig liten kille på 9 månader så skicka gärna ett mail anette.smideborg@hotmail.com

Kram

Redigerade bilder från balen

Lovar att det här är dom sista bilderna från balen:) Så himla roligt att ändra färg och textur på foton. Tiden försvinner väldigt fort men vad gör det när man har kul.

Jag har använt PhotoScape som är ett mycket lätt redigeringsprogram som är gratis och bara att ladda ner från nätet.

 

 

 Idag har jag fått veta en hemlis som gör att det är en extra rolig dag idag. Mer om det någon annan gång.

 

Kram

Studentbal på Engeltofta

Då var den stora dagen här, studentbalen. Dagen min dotter har väntat på sedan tre år tillbaka då utbildningen till Entreprenör började. Äntligen kan hon se slutet på dessa tre år av plugg. Det har inte varit lätt men hon har kämpat på otroligt bra och har fina betyg, vilket såklart gör mamma stolt:)

Amanda och Jonas var så vackra.

Har snabbt redigerat bilderna men kommer att göra om några bilder till svartvita, lägger ut dem sedan.

 

 

 

 

Foto: Anette

 

Önskar att dom får en fin kväll som de kan minnas många år framåt.

 

Kram

Bal, student och födelsedagar

Ja, det är mycket nu. Inom loppet av en månad ska min dotter på bal (närmare bestämt imorgon kväll), ta studenten och även fylla 20 år. Lite läskigt att tiden går så fort. Vart tog min lilla tjej vägen?

 

 Mitt lilla knyte, nyfödd den 24 juni -93

 

Min stora tjej, här 17 år.

 

Jag har ikväll suttit och sökt efter inspiration till studentdukningen. Jag älskar att planera och pyssla, nästan det roligaste av allt. Det finns ju massor av ideér att ta del av på nätet så det är inte lätt. Ballonger, servetter, inbjudningskort m.m. så jag har att göra. Däremellan åker vi också till Turkiet en vecka (bara en vecka kvar nu).

Eftersom jag och mannen har planerat så otroligt bra så fyller alla våra barn år i juni !?! Först ut är Robin, men tyvärr kan vi endast gå till graven och fira honom, dock finns han med oss i tanken hela dagen. Samma dag fyller barnens farmor år, den 6 juni, så det ska såklart också firas. Två dagar senare är det den andra sonens tur och då är det 25 år som gäller. Måste hitta någon fin present till honom också, måste klura på det lite. Därefter är det bara en vecka kvar så är det som sagt studenten och efter ytterligare tio dagar är det 20 års firande av dottern.

 

Nu vet ni alltså vad jag sysslar med om dagarna, planering.

Imorgon är det jag som agerar amatörfotograf vid Engeltofta. Såklart måste jag fota dottern och hennes kille i urtjusiga balkläder. Hoppas hoppas bara att regnet håller sig borta. Lovar att lägga ut foton från denna underbara tillställning.

 

Kram

 

Att ha ett barn med cancer, 1:a tiden efter beskedet

Detta är alltså fortsättningen på min tidigare berättelse, beskedet.

 

Jag kommer in i salen där min egen lilla älskade son ligger i sjuksängen. Jag känner hur tårarna bränner i ögonen men vill ändå inte visa honom det. Vill vara stark och ett stöd för honom. Igår var han en frisk kille, i alla fall vad vi trodde, och nu dödssjuk. Jag ger Robin en lång kram och kan inte finna ord vad jag ska säga. Robin tittar på mig och säger - Det syns att du har varit ledsen mamma. Självklart är jag ledsen säger jag, men det här ska vi fixa. Ja, vad ska man säga. För mig har alltid ordet cancer inneburit döden. Nu måste jag ändå försöka tänka om, men det var jättesvårt. Göran berättar en massa om vad proverna visar och vilka mediciner Robin får nu. Slangar och kanyler i hans lilla kropp och en apparat som tickar vid sidan om. Helt otroligt overkligt. Jättejobbigt att se och uppleva. Hur kunde vi hamna här? Vad har vi gjort för fel? Har vi gett fel mat? Ja, tusen frågor och tankar finns i huvudet. Läkaren kommer efter ett tag in i rummet och informerar om vad som kommer att hända den närmsta tiden. Man har skickat prover till Danmark för att kolla om det är leukemi, vilket läkarna redan nu tror med stor säkerhet att det är. Man ska också kolla vilken typ av leukemi det är. Det finns olika grader av leukemi och det vi nu får hoppas är att det är den lindrigaste sorten. Läkaren säger att dessa första dagar, innan man får svaren, är den jobbigaste tiden. Jag kan inte förstå att det sedan kommer att bli mindre jobbigt, om vi får det konstaterat att det är cancer.

 

Robin då han varit sjuk i ca 1,5 år. Vi fick resa till London då värderna var stabila.

 

Göran stannar kvar på sjukhuset och jag åker hem med våra andra två barn. Robin var 9 år då han blev sjuk och våra andra barn var 11  och 6 år.

Jag kommer inte ihåg så mycket av den första tiden då Robin ligger på sjukhuset. Jag och Göran turas om att vara med Robin på sjukhuset och våra andra två barn följer ofta med. Tyvärr får inte hela familjen plats att sova på sjukhuset med Robin så därför blir det många resor fram och tillbaka till Uppsala.

Vi har många vänner som stöttade oss och även familj. Jag och Göran har alltid varit mycket öppna och berättar ofta och mycket om det som händer. Vet inte om människor i vår närhet blev trött på oss men för oss var det terapi att få berätta, gråta och visa öppet hur vi mådde.

 

Efter några dagar kom beskedet och vi satt alla inne i sjukhussalen då läkaren berättade resultatet av proverna. Vi hade en enorm tur att det var den lindrigaste sorten och denna kallas ALL, akut lymfatisk leukemi. Behandlingen skulle vara i 2.5 år. Efter det skulle det bli många kontroller. Det första året skulle bli det tuffaste. Robin skulle tappa håret, få mycket kortison och gå upp i vikt m.m. Jag frågade läkaren om han kunde garantera att Robin skulle bli frisk efter denna behandling och såklart kunde han inte det. Läkaren sa att behandling av denna typ av cancer gav goda resultat och han själv trodde att det skulle gå bra. Han förklarade för Robin att det skulle vara som en mycket lång förkylning men att han hoppades att det skulle gå bra.  

Behandlingarna startade ordentligt och man satte in cytostatika, cellgifter. Vi väntade och väntade på att Robin skulle börja må dåligt för det gör man ju av dessa starka mediciner. Inget hände. Robin var pigg och lika envis som vanligt:) Han tyckte det var dödstråkigt att ligga på en sal och eftersom han älskade att vara ute och fiska så var det bara att göra som han ville. Göran inhandlade fiskespö, tog Robin i en rullstol med droppställningen bredvid och knallade ner till Fyrisån i Uppsala. En ganska rolig syn, tyvärr har vi inget foto från detta. Det kändes skönt att Robin hade sin vilja kvar och gjorde saker han tyckte var roliga, i den mån det gick.

Självklart var det mycket information och en massa oro denna första tid. Vi läste och sökte om sjukdomen på nätet och hittade den ena värre skriften efter den andra. Läkarna gav oss rådet att inte läsa för mycket stämmer inte. Det som var så oerhört bra med Uppsala och sjukhuset var att läkarna alltid berättade saker tillsammans med oss och Robin. Vi fick aldrig veta något före Robin, alltid samtidigt.

 

Efter två veckor var det dags att åka hem för första gången. Permission under en helg och sedan tillbaka till sjukhuset. Fredag var jättemysig, också Robins favoritdag. han älskade att ha fredagsmys och det hade vi. Eftersom Robin immunförsvar blev mycket försämrat fick vi inte träffa för många och absolut inte någon som kände sig dålig. Att gå i affärer var det inte tal om så visst blev man låst, men det var bara att gilla läget. Lördagen kom och helt plötsligt började Robin blöda näsblod. Det gick inte att få stopp på det och det forsade blod ur näsan på honom. Han blev själv rädd och vi kontaktade sjukhuset. Fanns inget annat att göra än att åka tillbaka till sjukhuset. Värderna var så låga att han måste in och få blodtransfusion.

 

Fortsättning följer

 

 

 



Att vara familjehem, del 1

Jag tänker i stora drag berätta lite om hur det är att vara familjehem. Det jag nu kommer att beskriva är hur jag upplever det, vilka krav som ställs, svårigheter som kan uppkomma och självklart hur fantastiskt det är att kunna hjälpa till. Kanske är det någon annan som läser detta som också är familjehem som inte alls håller med, men som sagt det är mina tankar och erfarenheter jag har som jag kommer att berätta om.

 

I vår familj började vi med att vara kontaktfamilj. Det är stor skillnad att vara kontaktfamilj och familjehem. När man är kontaktfamilj tar man hand om barn utefter föräldrarnas behov. Dom kan behöva avlastning och stöd. Det kan vara tex några helger i månaden eller endast en helg i månaden. Barnen är fortfarande skrivna hemma hos sina föräldrar/vårdnadshavare. Då man är familjehem tar man oftast hand om barn på heltid. Barnet/barnen skrivs hos oss och man uppbär då allt ansvar över barnen vad gäller skola, uppfostran, fritidsaktiviteter m.m. Det är alltså som att det är ens egna barn.

Vi har dock en liten speciallösning som är ganska ovanlig och det är att vi tar hand om två barn, ett syskonpar, varannan vecka. I och med det är barnen inte heller skrivna hos oss utan hos vårdnadshavaren. Placeringen av barn kan vara antingen ett tvång, då socialtjänsten går in och flyttar på barnen till ett familjehem pga olika omständigheter. Det kan finnas stora brister inom omsorgsförmågan, ett aktivt missbruk eller en sjukdom hos föräldrarna. Det kan även vara barnets eller ungdomens egna problematik som gör att barnet behöver placeras.
 Det kan även vara en frivillig placering. Det innebär att barnen inte far illa om de skulle fortsätta bo hemma men behovet är ändå stort att de får komma bort från hemmet och bo i familjehem.

Skillnaden med barn och ungdomar som placeras i familjehem är att de har större behov än egna barn och ungdomar. Det är tufft och tålamodsprövande att vara familjehem, men det ger också otroligt mycket glädje.

 

Hur länge är man familjehem?

Det vet man aldrig från början då man tar emot barnen. Det kan vara allt från några månader, några år till hela barnets uppväxt.

 

Vem kan bli familjehem?

Det kan i stort sett alla bli. Du kan vara ensamstående, gift, bo i villa, lägenhet eller på landet.

Det finns ingen åldersgräns utan det viktiga är att det finns en trygg och stabil tillvaro, utrymme, gott om tid och tålamod och att man kan tänka sig att samarbeta med barnets familj och socialtjänsten. Socialtjänsten genomför en utredning om man är lämplig för att ta emot barn. De gör djupintervjuer av båda tillsammans (i vårt fall eftersom vi är två), enskilda intervjuer, intervjuer med två personer som känner oss (i vårt fall en vän och en kollega på arbetet) och hur vi är. Även intervjuer av våra barn som beskriver hur deras uppväxt har varit. Socialtjänsten gör självklart besök i hemmet för att se att det finns plats och får en uppfattning av vilka vi är.

Jag tycker det är jättebra att det görs noggranna undersökningar så barn hamnar i rätt hem. Det är ju liksom det som är förutsättningen för att barnen ska växa upp och bli trygga.

 

För att ni inte ska bli allt för uttråkad fortsätter jag med del 2 en annan dag. Jag ska då ta upp vilken ersättning man får som familjehem och hur livet med barnen vi har kan se ut en vanlig dag.

 

Kram på er alla

 

Köket

Det är inte så ofta jag visar foton från vårt hem. Anledningen är den att det händer inte så mycket.

Vi har bott i vårt hus i tre år nu och äntligen har det kommit upp lite tavelhyllor och en klocka på väggen. Tavelhyllorna har jag dock inte fotat så det får ni se en annan gång. Jag vet inte om det har med åldern att göra men jag skyndar sakta nuförtiden:) Hade detta varit i våra andra hus vi bott i hade jag ändrat om flera gånger redan.

Det vi under dessa tre år har hunnit förändra är bla tapeten ni kan se på dessa bilder. Vi målade alla väggar i hela huset vita när vi byggde huset. Allt eftersom har jag tyckt att det är stelt och poersonligt. Jag tycker det är svårt att få till den mysiga känslan och jag tror det beror på vårt golv som är i svart klinkers. Det ger ett väldigt hårt intryck. Visst kan vi ha mattor som förändrar och mjukar upp men just nu har vi fått tagit bort dem pga hundarna.

 

Vi tapetserade med en tapet i grått och vitt. Inspirationen fick jag från den här bloggerskan, min favorit:) Vi är mycket nöjda med resultatet, lite lagom mjukt intryck och man kan förändra med inredningsdetaljer i färg.

 

Eftersom det nu börjar närma sig sommar så kommer projekten inomhus att vila och vi ska ta tag i att färdigställa allt med huset, lillstugan och vårt förråd. Dessutom ska vi bygga ut altanen och sätta in ett spa i altangolvet. Det tar liksom aldrig slut men det är väl det som är meningen med att bo i villa?

 

Nu ska jag kika på Lets dance som är nu ikväll istället för på fredag.

 

Kram

Kladdkakemuffins

En busenkel efterätt att göra om man har lite bråttom är kladdkakemuffins. Jag svängde ihop dessa idag då vi hade barn (dock ej sonen som är på utbildning), respektive  och barnbarn på middag.

 

 

 

Recept

 

 

2 ägg
3 dl socker
1 1/2 tsk vaniljsocker
1 krm salt
4 msk kakao
1 1/2 dl vetemjöl

 100g smält smör
Rör ihop allt. Häll i muffinsformar

Grädda i ca 15- 20 minuter i 175 grader.

 

 

Nu är det bara 2 dagar kvar och sen tar vi helg igen. Denna vecka har varit skön då det ju har varit valborg vilket gjorde att många av oss fick en dag extra ledigt, det tackar vi inte nej till. Dessutom är det nu drygt tre veckor kvar så åker hela familjen på semester, ska verkligen bli så skönt. Längtar efter sol, bad och god mat. Umgås med våra barn och barnbarn i en hel vecka. Det är så roligt att dom faktiskt vill åka med oss föräldrar på semester trots att våra barn nu i sommar blir 20 och 25 år.

Vi kommer att skämma bort dem och hoppas dom ska få några dagar fria och vi kan ta hand om barnbarnet medan dom laddar batterierna. För det är sannerligen inte lätt att som pappa ligga borta och jobba i veckorna och endast ha ett par dagar i veckan tillsammans med familjen.

Vi är så otroligt tacksamma att vi har så fin kontakt med barnen, inte alla förunnat.

 

Nu är det snart dags att krypa till kojs och vara utvilad till jobbet imorgon.

 

Kram



Att ha ett barn med cancer, beskedet

 

Nu ska jag påbörja berättelsen om när vår son Robin fick leukemi. Jag tänker börja från början och berätta om då vi fick beskedet att vår älskade lilla son, som då var 9 år, fick den tuffa sjukdomen. Det har nu gått 10 år sedan Robin dog och 13 år sedan vi fick beskedet så säkerligen har jag både glömt och förträngt mycket av det som skedde.

 

Robin älskade att fiska och gjorde det så fort han fick tillfälle.

 

Självklart med en fiskehåv i vattnet.

 

Beskedet

Vägen till den dag då vi fick beskedet att Robin hade leukemi var inte spikrak. Den sista april firar vi valborgsmässoafton. Som vanligt går vi ner till en grusgrop där det är stort firande. Dagen efter, den 1 maj, går barnen till grusgropen för att leta efter smällare. Vår största son kommer hem och säger att Robin ligger i grusgropen och har ont i benen och inte kan gå hem. Precis när jag ska gå för att hämta honom kommer han hem. Robin hade den senaste tiden varit mycket trött och ofta hade han huvudvärk. Även ont i benen hade han och fick allt oftare alvedon. Vi trodde till en början att detta var växtvärk. Vi blev mycket oroliga denna 1 maj för Robin var inte den som klagade i första taget. Vi åker in akut till Gävle sjukhus. Jag berättar för läkaren att Robin senaste tiden har varit trött, haft huvudvärk och ont i benen. Läkaren tittar på Robin och ser att han har mycket blåmärken på benen. Han frågar om Robin har ramlat mycket. Inte mer än vanligt, svarar jag. Läkaren tyckte att jag var lite väl orolig men jag stod på mig och sa att Robin inte varit sig lik den senaste tiden. Läkaren skriver då en remiss till röntgen och på pappret skriver han "för att lugna oroliga mamma". Såklart syntes ingenting på röntgen och vi fick åka hem.

I slutet av maj ringde skolsköterskan mig och sa att jag måste komma till skolan och hämta Robin för han hade krockat ihop med en kille i springande fart och fått en jättestor blåtira. Detta var i slutet av maj -99. Jag åkte till skolan och möter min lilla kille med en STOR svullnad över ena ögat och det var blått. Sköterskan lugnade mig och sa att det måste ha tagit mycket illa men att det inte var någon skada på ögat. Jag var ändå osäker, som mamma känner man när det inte stämmer, så jag tog med Robin till en läkare som fick titta på ögat. Även läkaren lugnade mig och sa att Robin behövde vila och om ögonvitan skulle bli röd skulle vi kontakta vårdcentralen igen. Dagen efter var hela ögonvitan blodröd. Vi åkte till vårdcentralen men blev skickad till Gävle sjukhus och ögonmottagningen. En läkare tittade på ögat mycket noggrant och Robin var, för ovanlighetens skulle lugn.Robin var annars en kille med mycket spring i benen och hade svårt att sitta stilla. Han gjorde som läkaren sa och läkaren berömde Robin. Du måste ha bestämda föräldrar, sa läkaren, för barn brukar inte sitta så här stilla. Robin sa inget och jag kommenterade inte heller. Läkaren skulle bara veta, tänkte jag, att Robin annars var med vild än tam. Robin sträckte på sig och då såg läkaren att Robin hade blåmärken även på båda överarmarna. Läkaren tittade på mig och den blicken jag mötte då kommer jag aldrig att glömma. Läkaren trodde att jag, eller hans far, hade tagit tag i Robin hårt och därför fått blåmärkena. Jag och Robins far är emot allt vad våld heter och har aldrig gjort våra barn illa. Jag kände ändå att läkarens kommentarer var av helt annan uppfattning.

Jag och Robin lämnade sjukhuset och åkte hem. Ingen fara med ögat men läkaren sa att smällen måste ha tagit illa.

Det går ytterligare några dagar och Robin åker med några kompisar till Furuviksparken. Jag hämtar Robin och då är han helt slut. Ont i huvudet och mycket trött. Han berättar att han hade spillt ut all sin dryck han hade med sig och jag tror därmed att han har vätskebrist, därav tröttheten och huvudvärken. Hans ben är nu fulla av blåmärken och jag frågar vad han har gjort. Han säger att han har åkt radiobilarna och stött i med benen. Vi kommer hem och Robin somnar på soffan redan kl. 18. Detta var en fredag och på lördagen väcker jag Robin som då har sovit i 15 timmar. Jag ser då att Robin under natten har fått ett jättestort rött blåmärke på baksidan av låret.

Jag ska denna dag på möhippa så Robins far åker in med Robin till sjukhuset under dagen. Jag hade inte en tanke på att det kunde vara så illa med Robin, då hade jag självklart inte åkt iväg denna dag. Vi, jag och Göran (Robins pappa), håller kontakten hela dagen och uppdaterar varandra. På eftermiddagen hör jag att något inte står rätt till. Göran vill inte att jag ska avbryta möhippan för min vän, så han säger lite kryptiskt att dom ska åka till Uppsala för att kolla vidare vad som är felet.

Göran hade redan då fått beskedet inne på Gävle sjukhus, efter att blodprover hade tagits, att Robin kanske led av leukemi. Detta ville inte Göran berätta för mig. Jag fattade ändå att något var fel så jag åker hem tidigt. När jag kommer hem ligger en lapp på köksbordet med ett telenr. Jag ringer det och en sköterska svarar. Jag frågar då efter min man Göran. Sköterskan snäser av mig och säger att det är sent och att dom sover. Jag får återkomma dagen efter.

Jag grät och den oro jag kände var inte en vanlig oro. Jag mådde fruktansvärt illa. Min man ringer på morgonen och det han säger då förändrade vårt liv. Han säger - Dom tror att Robin har fått leukemi. Jag kommer ihåg att jag skriker i telefonen och allt blir bara mörkt. Göran förklarar att Robins blodvärden är så låga att läkarna inte förstår hur han överhuvudtaget har kunnat stå på benen. Flera prover skall skickas till Danmark för att säkerställa att det är leukemi och även vilken grad av leukemi det är. Dom har dock redan satt in behandling som om det är cancer. Han får kortison som i sig gör att cancern försvinner.

Jag, Amanda och Christoffer, våra två andra barn, åker med mormor och morfar till Uppsala på förmiddagen. När vi kommer upp till avdelningen möts vi av en skylt där det står Blod och tumörsjukdomar. Jag kommer ihåg att jag tänker - Det kan inte vara sant, vad gör jag här? Det jag inte visst då var att detta skulle bli vårt andra hem för ett år framåt.

 

 

 

 Robin i Sälen. Detta var i april -99. Just vid denna tidpunkt är det som en cell i Robins kropp börjar att dela sig och därmed utvecklar cancer.

 

Fortsättning följer.

 

Tjäder på besök

Under våren har vi haft en tjäder på besök. Senaste veckan har den dykt upp varje dag och flera gånger om dagen. Första gången han kom till oss tyckte vi det var lite spännande men inte nu längre. Den är inte ett dugg rädd och det skrämmer mig en aning. Idag när jag gick ut med hundarna på promenad kom den ut från skogen och gick efter oss. Jag stannade till och tittade på den och då var det inte så spännande längre. Den fällde ut sina fjädrar och var allt annat än glad. Jag blev livrädd och gick snabbt hemåt. Efter en timme var den ute på vår gård igen. Vi brukar ha hundarna lös på gården men inte nu längre. Imorgon ska mannen ringa kommunen och se om de kan flytta på tjädern.

 

 

 

 

 

  Tjädern har tydligen hittat sin favoritplats och det är på vår altan. Trots att hundarna skäller och vi knackar på rutan sitter den lugnt kvar och kikar på oss. Grannarna säger att den brukar sitta på altanen även då vi är borta och det är inte så populärt hos hundarna heller. Dom skäller och blir alldeles tokiga.

Jag ska nu ta tag i mina planer på att skriva om hur det är att vara familjehem men också skriva några inlägg om hur det har varit att ha ett cancersjukt barn. Själv har jag varit sjuk så otroligt mycket sen i julas och senast i fredags fick jag penicillin mot halsfluss, igen. Nu banne mig ska jag hålla mig frisk ett tag.

Nu, dags att betala räkningar.

Kram

Myshelg med barnbarn

Äntligen har jag blivit frisk, har haft influensan. Kan i alla fall konstatera att jag aldrig har haft det tidigare och vill INTE ha det igen.

Nu är jag på gång igen och har tränat idag för första gången på två veckor:) Trodde aldrig att jag skulle längta efter att träna men så är det och det känns riktigt bra.

För första gången har vi nu också haft barnbarnet sovandes här från lördag till söndag. Det har gått riktigt bra och precis som på fotot nedan så strålar han som en sol, precis hela tiden. Man kan inte annat än att bli alldeles varm i farmorhjärtat:)

 

Foto: Josefin Berglund

 

Här har även brorsan Hjalmar kommit för att hämta lillebror Edvin. Hjalmar fick sova hos sin mormor och morfar och han fick åka för att träffa Jean Banan. Så helgen har varit toppen för alla.

 

Nu väntar en ny vecka och denna vecka har vi "barnen". Att vara familjehem går bra och är givande men också mycket jobbigt emellanåt. Vi har liksom kommit tillbaka till tonårstiden och ska nu hålla koll på tider, att man sköter skolan, fotbollsträningar och matcher och så att inget händer på fritiden. Visst känns det att vi har haft det otroligt lugnt ett par år nu när våra egna barn har vuxit upp. Ja, dottern är snart 20 år men har ju bott hemifrån några år redan och klarar sig jättebra. Sonen blir 25 och han är t o m pappa så där känns det som det var många år sedan vi behövde oroa oss. Eller, oroa sig gör man nog oavsett hur gammal barnen är, men inte oroa sig på tonårsviset.

 

En sak till innan jag slutar skriva, jag kommer att skriva om hur det är att vara familjehem framöver men jag kommer också att skriva om hur det är att leva med ett barn som får cancer och sedan också går bort i sjukdomen och hur man lever vidare. Jag känner själv att detta är något jag fortfarande söker efter på internet och läser allt jag kommer över. Kanske kan det hjälpa någon annan som är eller har varit i samma situation.

 

Nu, natti natti.

Semester i Side

Som jag längtar till den 25 maj, då åker hela familjen med barnbarn till Turkiet och Side. Ska bli så himla skönt att bara njuta av god mat, bad, shopping och härligt sällskap.

 

Innan vi åker på denna resa har vi redan planer på nästa:) Förhoppningsvis åker vi till Spanien med vänner i höst och kikar på olika områden för ett eventuellt köp av lägenhet, så spännande och roligt. Det är ju bäst att passa på nu när priserna nästan är nere i botten i Spanien, eller vad säger ni?

Nu ska jag sätta mig en stund på altanen i vårsolen, den värmer riktigt ordentligt så det gäller att smörja in sig med hög solskyddsfaktor.

Kram

Trädgårdsplanering spa

Igår blev det klart att vi kommer att köpa ett utespa till sommaren. När vi var på mässa för något år sedan så pratade vi med en försäljare och diskuterade vilket man har mest användning av, utespa eller pool. Han tyckte absolut utespa, det kan man bada i både på sommaren och vintern. På sommaren låter man bara temperaturen vara lite kallare än på vintern. En pool, och speciellt här i kalla Sverige, är det en mycket begränsad tid man kan utnyttja. Det håller vi också med om eftersom vi har haft pool i två av våra tidigare hus vi har bott i. Vi tyckte det lät bra, inte bara för att han nu ville sälja ett spa, utan även för att han berättade att hans barnbarn badade jättemycket i spat på sommaren.  

 

Kikar som vanligt efter inspiration på nätet men jag hittar inget som jag faller för så där direkt.

 

 

Planering och ritning av trädgården är alltså på gång, passar ju bra nu när jag har fått influensan(: Mannen har varit dålig i en vecka och fick beskedet av läkaren idag att det är flunsan, så tack min man, du har smittat mig.
Det vi båda är överens om, är att det ska vara insynsskyddat från sidorna, där vi har grannarna, men öppet ner mot vattnet. Inte allt för mycket golv runt själva spat utan även lite växter och högt gräs tror vi skulle passa fint. Lite japansktinspirerat eftersom vår trädgård är liten, är både jag och min man överens om. Tur att man är överens om en sån här stor planering, blir ju onekligen lite lättare då:)

Jag har funderingar på om jag ska göra ett par inlägg om hur det är att vara familjehem och vad det innebär, är ni intresserad av detta?

                                                                         Kram så länge

Shamballa armband

Jag har snöat in på dessa snygga Shamballa armband. Kikade som vanligt på nätet och hittade massor av inspiration.

 

 Tidigare har jag ju gjort smycken men då enbart namnsmycken. Jag lade ner mitt företag för att det blev för mycket att jobba heltid som lärare och samtidigt göra smycken på kvällar och helger. Feg som jag är så vågade jag inte satsa fullt ut, trots att det gick jättebra.
Nu kliar det i fingrarna att prova att göra liknande armband. Imorgon ska jag åka till Valbo och ska då passa på att smita in på Panduro och se om de har vad jag behöver:) Har kikat på youtube och där finns massor av beskrivningar hur man ska göra och det verkar inte ett dugg svårt.
I slutet av veckan får jag min dator och då kan jag lägga ut lite bilder på resultatet av mina egna armband, om jag nu lyckas vill säga.

 

Kram