måndag 29 april 2013

Att ha ett barn med cancer, beskedet

 
Nu ska jag påbörja berättelsen om när vår son Robin fick leukemi. Jag tänker börja från början och berätta om då vi fick beskedet att vår älskade lilla son, som då var 9 år, fick den tuffa sjukdomen. Det har nu gått 10 år sedan Robin dog och 13 år sedan vi fick beskedet så säkerligen har jag både glömt och förträngt mycket av det som skedde.
 
Robin älskade att fiska och gjorde det så fort han fick tillfälle.
 
Självklart med en fiskehåv i vattnet.
 
Beskedet
Vägen till den dag då vi fick beskedet att Robin hade leukemi var inte spikrak. Den sista april firar vi valborgsmässoafton. Som vanligt går vi ner till en grusgrop där det är stort firande. Dagen efter, den 1 maj, går barnen till grusgropen för att leta efter smällare. Vår största son kommer hem och säger att Robin ligger i grusgropen och har ont i benen och inte kan gå hem. Precis när jag ska gå för att hämta honom kommer han hem. Robin hade den senaste tiden varit mycket trött och ofta hade han huvudvärk. Även ont i benen hade han och fick allt oftare alvedon. Vi trodde till en början att detta var växtvärk. Vi blev mycket oroliga denna 1 maj för Robin var inte den som klagade i första taget. Vi åker in akut till Gävle sjukhus. Jag berättar för läkaren att Robin senaste tiden har varit trött, haft huvudvärk och ont i benen. Läkaren tittar på Robin och ser att han har mycket blåmärken på benen. Han frågar om Robin har ramlat mycket. Inte mer än vanligt, svarar jag. Läkaren tyckte att jag var lite väl orolig men jag stod på mig och sa att Robin inte varit sig lik den senaste tiden. Läkaren skriver då en remiss till röntgen och på pappret skriver han "för att lugna oroliga mamma". Såklart syntes ingenting på röntgen och vi fick åka hem.
I slutet av maj ringde skolsköterskan mig och sa att jag måste komma till skolan och hämta Robin för han hade krockat ihop med en kille i springande fart och fått en jättestor blåtira. Detta var i slutet av maj -99. Jag åkte till skolan och möter min lilla kille med en STOR svullnad över ena ögat och det var blått. Sköterskan lugnade mig och sa att det måste ha tagit mycket illa men att det inte var någon skada på ögat. Jag var ändå osäker, som mamma känner man när det inte stämmer, så jag tog med Robin till en läkare som fick titta på ögat. Även läkaren lugnade mig och sa att Robin behövde vila och om ögonvitan skulle bli röd skulle vi kontakta vårdcentralen igen. Dagen efter var hela ögonvitan blodröd. Vi åkte till vårdcentralen men blev skickad till Gävle sjukhus och ögonmottagningen. En läkare tittade på ögat mycket noggrant och Robin var, för ovanlighetens skulle lugn.Robin var annars en kille med mycket spring i benen och hade svårt att sitta stilla. Han gjorde som läkaren sa och läkaren berömde Robin. Du måste ha bestämda föräldrar, sa läkaren, för barn brukar inte sitta så här stilla. Robin sa inget och jag kommenterade inte heller. Läkaren skulle bara veta, tänkte jag, att Robin annars var med vild än tam. Robin sträckte på sig och då såg läkaren att Robin hade blåmärken även på båda överarmarna. Läkaren tittade på mig och den blicken jag mötte då kommer jag aldrig att glömma. Läkaren trodde att jag, eller hans far, hade tagit tag i Robin hårt och därför fått blåmärkena. Jag och Robins far är emot allt vad våld heter och har aldrig gjort våra barn illa. Jag kände ändå att läkarens kommentarer var av helt annan uppfattning.
Jag och Robin lämnade sjukhuset och åkte hem. Ingen fara med ögat men läkaren sa att smällen måste ha tagit illa.
Det går ytterligare några dagar och Robin åker med några kompisar till Furuviksparken. Jag hämtar Robin och då är han helt slut. Ont i huvudet och mycket trött. Han berättar att han hade spillt ut all sin dryck han hade med sig och jag tror därmed att han har vätskebrist, därav tröttheten och huvudvärken. Hans ben är nu fulla av blåmärken och jag frågar vad han har gjort. Han säger att han har åkt radiobilarna och stött i med benen. Vi kommer hem och Robin somnar på soffan redan kl. 18. Detta var en fredag och på lördagen väcker jag Robin som då har sovit i 15 timmar. Jag ser då att Robin under natten har fått ett jättestort rött blåmärke på baksidan av låret.
Jag ska denna dag på möhippa så Robins far åker in med Robin till sjukhuset under dagen. Jag hade inte en tanke på att det kunde vara så illa med Robin, då hade jag självklart inte åkt iväg denna dag. Vi, jag och Göran (Robins pappa), håller kontakten hela dagen och uppdaterar varandra. På eftermiddagen hör jag att något inte står rätt till. Göran vill inte att jag ska avbryta möhippan för min vän, så han säger lite kryptiskt att dom ska åka till Uppsala för att kolla vidare vad som är felet.
Göran hade redan då fått beskedet inne på Gävle sjukhus, efter att blodprover hade tagits, att Robin kanske led av leukemi. Detta ville inte Göran berätta för mig. Jag fattade ändå att något var fel så jag åker hem tidigt. När jag kommer hem ligger en lapp på köksbordet med ett telenr. Jag ringer det och en sköterska svarar. Jag frågar då efter min man Göran. Sköterskan snäser av mig och säger att det är sent och att dom sover. Jag får återkomma dagen efter.
Jag grät och den oro jag kände var inte en vanlig oro. Jag mådde fruktansvärt illa. Min man ringer på morgonen och det han säger då förändrade vårt liv. Han säger - Dom tror att Robin har fått leukemi. Jag kommer ihåg att jag skriker i telefonen och allt blir bara mörkt. Göran förklarar att Robins blodvärden är så låga att läkarna inte förstår hur han överhuvudtaget har kunnat stå på benen. Flera prover skall skickas till Danmark för att säkerställa att det är leukemi och även vilken grad av leukemi det är. Dom har dock redan satt in behandling som om det är cancer. Han får kortison som i sig gör att cancern försvinner.
Jag, Amanda och Christoffer, våra två andra barn, åker med mormor och morfar till Uppsala på förmiddagen. När vi kommer upp till avdelningen möts vi av en skylt där det står Blod och tumörsjukdomar. Jag kommer ihåg att jag tänker - Det kan inte vara sant, vad gör jag här? Det jag inte visst då var att detta skulle bli vårt andra hem för ett år framåt.
 
 
 
 Robin i Sälen. Detta var i april -99. Just vid denna tidpunkt är det som en cell i Robins kropp börjar att dela sig och därmed utvecklar cancer.
 
Fortsättning följer.
 


13 kommentarer:

Villa Ell sa...

Jag finner inga ord.... Tårarna rinner som floder!
Vilket fruktansvärt besked, vilken resa ni måste gått igenom...
Kramar Sandra

Camilla/ Rufft och Sött sa...

Hej!
Tack för att du kommenterade hos mig så jag hittade hit till din fina blogg!
Det är så svårt att förstå att man kan överleva det ni gått igenom, jag tänker ofta att jag inte skulle göra det om något hände vår son som fyller 12 år i sommar. Men människan är stark, det är ju många människor som du beviset för.
En av mina närmaste väninnor miste sin som i cancer när han var 7 år, och vi pratar ofta om hur livet i allmänhet och vad det har inneburit för hela deras familj. Jag kommer att fortsätta läsa din historia, även fast den är så skrämmande.
Ha det bra och kram till dig!
Camilla

Två Små Hus sa...

Hej! Tack för att du tittade in hos mig så att jag hittade hit!! Du har gått/går igenom det värsta som kan hända en förälder, min värsta mardröm... När jag läser så får jag mig en rejäl tnkeställare, det är verkligen inte värt att gräla på dottern om småsaker! Nu skall jag gå in och pussa henne godnatt - länge! Och jag kommer att fortsätta läsa din blogg!!
Kramar Susanne

PIAZZAN sa...

men stor kram och förstår att tiden vi är i väcker minnen ...ibland kan man verkligen bara ställa sig frågan Varför ?

VARM KRAM / Pernilla

Nilla Q sa...

Kan inte tänka mig hur det är att gå igenom något sådant. Med friska barn har man oändligt mycket att vara tacksam för, men man tänker oftast inte ens på det...

Kram

Life's Silverlining and I sa...

Oj vilken jobbig resa ni har gått igenom. Det allra värsta som kan hända en förälder. Så tråkigt ni blev behandlade många gånger av vården . Stor stor kram

Hemma på Sjuan sa...

Åh hjälp, tårarna rullar ner för mina kinder. Vad säger man? Värsta värsta tänkbara att ens barn blir så sjuk. Så starkt av dig att dela med dig av det ni varit med om!
Många kramar till dig, Suss

creando sa...

Det här är så smärtsamt, så svårt att läsa...jag finner inga ord...

CONCEPT by JESSICA sa...

Åh fy det gör ont att läsa, usch barn ska inte bli sjuka..
Starkt av dig att dela med dig..
Stor kram

Lisa sa...

Tack för att du delar med dig av det värsta som kan hända..
Stor stor kram till dig o din familj.

Bella sa...

Jag finner inga ord, det ni gått igenom ska ingen behöva göra, ingen ska behöva förlora ett barn... Måste varit så fruktansvärt, hur hanterar man ett sådant besked? Hur lär man sig leva med saknaden av sitt barn?

Är glad att du skrev några rader hos mig så jag hittade till din fina blogg, kommer tillbaka ♥

Kramar Bella

Välkommen Hem! sa...

Jag gråter så jag knappt ser vad jag skriver. Kan bara ana vad ni gått igenom och vilken fruktansvärd saknad. Min mor gick bort i cancer för 10 år sedan och jag minns än idag att det var så frustrerande med alla läkarbesök oc besked och att allt tog sån tid. Sen var man ARG! Arg för att det var så himla orättvist och man förstod inte hur något sådant kunde hända just oss. Så jag känner med dig, med hela din familj och jag vill bara ge dig den störstaste av kramar.
KRAM Judita

Ulrica sa...

Hej,
Vet att du tillverkar fina silversmycken som jag själv köpt av dig, både till mig själv men också till mina vänner i present. Nu tänkte jag gå in och beställa ett fint smycke till min kompis som är mkt sjuk i cancer och hamnade här. Vilken gripande berättelse, kan inte ens föreställa mig vad ni gått igenom. Har själv tre killar på 11, 10 resp. 2,5 år. Så fruktansvärt att få uppleva ngt sånt här. Kom av mig lite i beställningen men återkommer när jag vet vilket smyck jag ska beställa och vad det ska stå på det. Ha det gott och tack för att du delar med dig... ♥