söndag 5 maj 2013

Att vara familjehem, del 1

Jag tänker i stora drag berätta lite om hur det är att vara familjehem. Det jag nu kommer att beskriva är hur jag upplever det, vilka krav som ställs, svårigheter som kan uppkomma och självklart hur fantastiskt det är att kunna hjälpa till. Kanske är det någon annan som läser detta som också är familjehem som inte alls håller med, men som sagt det är mina tankar och erfarenheter jag har som jag kommer att berätta om.
 

I vår familj började vi med att vara kontaktfamilj. Det är stor skillnad att vara kontaktfamilj och familjehem. När man är kontaktfamilj tar man hand om barn utefter föräldrarnas behov. Dom kan behöva avlastning och stöd. Det kan vara tex några helger i månaden eller endast en helg i månaden. Barnen är fortfarande skrivna hemma hos sina föräldrar/vårdnadshavare. Då man är familjehem tar man oftast hand om barn på heltid. Barnet/barnen skrivs hos oss och man uppbär då allt ansvar över barnen vad gäller skola, uppfostran, fritidsaktiviteter m.m. Det är alltså som att det är ens egna barn.
Vi har dock en liten speciallösning som är ganska ovanlig och det är att vi tar hand om två barn, ett syskonpar, varannan vecka. I och med det är barnen inte heller skrivna hos oss utan hos vårdnadshavaren. Placeringen av barn kan vara antingen ett tvång, då socialtjänsten går in och flyttar på barnen till ett familjehem pga olika omständigheter. Det kan finnas stora brister inom omsorgsförmågan, ett aktivt missbruk eller en sjukdom hos föräldrarna. Det kan även vara barnets eller ungdomens egna problematik som gör att barnet behöver placeras.
 Det kan även vara en frivillig placering. Det innebär att barnen inte far illa om de skulle fortsätta bo hemma men behovet är ändå stort att de får komma bort från hemmet och bo i familjehem.
Skillnaden med barn och ungdomar som placeras i familjehem är att de har större behov än egna barn och ungdomar. Det är tufft och tålamodsprövande att vara familjehem, men det ger också otroligt mycket glädje.
 
Hur länge är man familjehem?
Det vet man aldrig från början då man tar emot barnen. Det kan vara allt från några månader, några år till hela barnets uppväxt.
 
Vem kan bli familjehem?
Det kan i stort sett alla bli. Du kan vara ensamstående, gift, bo i villa, lägenhet eller på landet.
Det finns ingen åldersgräns utan det viktiga är att det finns en trygg och stabil tillvaro, utrymme, gott om tid och tålamod och att man kan tänka sig att samarbeta med barnets familj och socialtjänsten. Socialtjänsten genomför en utredning om man är lämplig för att ta emot barn. De gör djupintervjuer av båda tillsammans (i vårt fall eftersom vi är två), enskilda intervjuer, intervjuer med två personer som känner oss (i vårt fall en vän och en kollega på arbetet) och hur vi är. Även intervjuer av våra barn som beskriver hur deras uppväxt har varit. Socialtjänsten gör självklart besök i hemmet för att se att det finns plats och får en uppfattning av vilka vi är.
Jag tycker det är jättebra att det görs noggranna undersökningar så barn hamnar i rätt hem. Det är ju liksom det som är förutsättningen för att barnen ska växa upp och bli trygga.
 
För att ni inte ska bli allt för uttråkad fortsätter jag med del 2 en annan dag. Jag ska då ta upp vilken ersättning man får som familjehem och hur livet med barnen vi har kan se ut en vanlig dag.
 
Kram på er alla
 

3 kommentarer:

Hemma på Sjuan sa...

Intressant läsning! Jag hade starka funderingar på detta för ett par år sen, kanske kunna ta hand om någon varannan helg el dyl. Våra söner hade lite svårt för detta framför allt en av dem och min man trodde att det skulle vara svårt för oss att "lämna tillbaka" dem till hem där de inte hade det bra. Så det blev aldrig något av det. Kram Suss

Villa Ell sa...

Håller med Suss, intressant läsning!
Det fanns också en tid i vårat liv som jag hade velat bli ett familjehem. Vi hade svårt att få barn, nr 2 ville sig aldrig... Men sen "på något sätt" så kom lille 2... Annars hade vi nog idag också gått igenom allt från Socialst

Ha en fortsatt härlig måndag
Kram Sandra

Anna Svensson sa...

Intressant. Roligt att du delar med dig. Ser fram emot att läsa fortsättningen..
Ha en bra dag!