fredag 9 januari 2009

6 år

Kan inte fatta att det nu har gått 6 år och 1 dag sedan vår älskade son Robin lämnade oss. Funderar ofta på hur det skulle vara om han fanns med oss idag. Undrar vad han skulle ha gått i för skola, troligtvis något med fiske, hur han skulle ha sett ut och om han hade någon tjej. Det här är saker vi aldrig kommer att få veta. I går var det en annons i tidningen. Känns så overkligt att se sitt barns namn i en Memoriam annons. Var till graven två gånger igår och tände ljus och mashaller.


Det går inte med ord att beskriva vår saknad. Vi har lärt oss att leva utan Robin men livet blir aldrig som förr.En del av mitt hjärta dog med Robin och jag kommer aldrig mer att bli samma Anette som jag var innan. Älskar dig så min lilla vän.

Kramar Anette

8 kommentarer:

samuelsgården sa...

Anette,
Känner så med dig, man säger tiden läker alla sår men så är det inte
ärret finns alltid kvar. Och ett ärr har man hela livet.
Massor av kramar Lotta

Beatrice sa...

Jag blev väldigt berörd av ditt inlägg, det går nog inte att riktigt förstå hur en sådan förlust känns när man inte har varit med om det själv. Jag har älskat djupt och förlorat på andra sätt, ändå går det ju inte att jämföra med den kärlek man känner till sina barn.

Min tvillingsyster dog när när vi var små och jag minns henne nästan inte. Men sorgen kommer fortfarande över mina föräldrar då och då, även fast det snart är 40 år sedan hon dog. På julafton berättade pappa att han tänt ett ljus på hennes grav under dagen när han åkte in till stan för att handla. Mamma sa ingenting utan bara reste sig från bordet och gick in i ett annat rum en stund... så jag förstår att det blev jobbigt för henne.

Jag kan förstå de tankar du har idag, hur livet skulle ha sett ut för honom och för er... det finns egentligen inga tröstens ord att säga utan det är som du skriver, det finns en stor sorg som man bär med sig...

... det enda jag tror och tror mig veta, är att han förvisso inte hann uppleva så mycket i det här livet, men är i en vackrare värld nu. Där är det alltid sommar, himlen är alltid blå utan ett endaste moln, vinden är ljum, gräset är mjukt under små bara fötter, blommorna blommar för evigt...

Han är glad och lycklig där och leker i gräset medan han väntar på er... :-).

Många varma kramar
Beatrice

Tulipa sa...

De orden du har skrivit här var de vackraste...Jag tror ingen mamma kan läsa detta utan att tårarna kommer...
Livet är så orättvist och det ni varit med om är varje förälders mardröm (och det skriver jag utan att veta vad som hänt).
Det finns inga ord, men mitt hjärta blöder för er...
Varm Kram
Tulipa

Anna - Starwoman sa...

Ditt inlägg berörde verkligen mig-Oavsett om man förlorat ett barn eller inte kan man ändå förstå vilken fasa och vilken fruktansvärd händelse det är att genomlida som människa och förälder när en bar dör före en själv.

Er älskade Robin hade säkert varit en mästare på fiske idag och haft en snäll och underbar liten flickvän om han levt, nu lever han istället i erat minne och nu även i mina tankar fast jag inte känner er.

Tänker på er och tack för du delar med dig av dina fina ord!

Stor värmande kram,
//Anna

eva-marie sa...

Beklagar verkligen att ni behövt gå igenom detta. HIttade hit pga Gunilla som nóminerat bloggen! KRAMAR och lycka till.

Gunilla sa...

Kramar om dig och förstår dig.
Livet blir aldrig detsamma. Någon fattas för alltid! I vår blir det fyra år sedan vi miste vår son.
Om detta skriver jag i detta inlägg:
http://blogg.passagen.se/pgrrr/entry/suttit_och_bl%C3%A4ddrat

Tack för din kommentar hos mig och lycka till i bloggtävlingen!

Kram Gunilla

Illusion i VItt sa...

Hej!

Tack för din fina kommentar i min blogg! Blev väldigt berörd när jag kom in till din! Kan inte tänka mig hur det känns, men jag hoppas att du hittar styrka och kärlek från allt annat gott runt omkring dig!

Skönt om dig!

Kram

Anna

Hagens Vita Vardag sa...

Goa Du, nu sitter jag här med tårar ner för kinderna...
Stora kramar till dig och din familj!